Barn här och barn där.

September är här och trots att jag, på Instagram, skröt om att vi fortfarande har sommar för bara två veckor sedan så kom hösten hit också. I måndags, det var då hösten kom. Kom med ösregn och snålblåst. Jag som gett mig fan på att cykla till jobbet i ur och skur (i alla fall tills det, eventuellt blir, halt eller snösörja) ångrade mig nästa lite när jag var påväg mot kvällsmöte och cyklade samma sträcka för tredje gången i hällregn. Men en blir ju inte mer än genomblöt, och min jättefina, gula, regnjacka både piggar upp och skyddar mot den värsta vätan.

Cykla mot jobbet, ja. För ett jobb har jag nu. Efter två (eller var det tre?) veckor av jobbångest och jobbsökarångest och övrig ångest så hörde en skola av sig och ville ha mig på intervju. Dagen efter hade jag ett jobb. Hurra! Fram till sista juni (med eventuell förlängning, som jag inte har så höga förväntningar på efter förra jobbets platta fall) så jobbar jag på en skola, som barnskötare i en förskoleklass.
Att jobba med sexåringar här och hemhemma i Jakobstad är på många sätt lika, men ändå så olika. Sådär överlag skulle jag vilja påstå att barnen här kan mer. Vilket ju känns lite motsägelsefullt om en tittar på PISA-resultat från skolor i Finland och Sverige. Barn hemhemma kanske ligger lite efter när det gäller vissa saker men de har definitivt mer respekt för vuxna och lyssnar bättre när en fröken (som det så fint heter här) pratar. Vissa dagar håller jag på att bli fullständigt rabiat och plockar nästan fram mina mest primitiva sidor när de inte lyssnar över huvudtaget.
Barn har svårt att lyssna. Alla barn. Överallt. Men de flesta brukar ändå lyssna efter en stund eller när en hamnat att höja rösten för att få uppmärksamhet. Dock inte dessa barn. De tystnar en liten stund, kollar på en och börjar sedan prata med kompisen igen. Usch så det stör mig. En gör inte så och jag vet inte vad jag ska göra för att få dem att lyssna. Att bli arg tycks inte hjälpa. Att vänta ut dem tycks inte hjälpa. Att försöka prata enskilt med de som inte alls lyssnar tycks inte hjälpa. Att berömma de som lyssnar tycks inte hjälpa. Så vissa dagar känns det lite hjälplöst.
Men trots barn som inte lyssnar så trivs jag. Mina nya kollegor tog emot mig med öppna armar och efter en vecka så kände jag mig mer som en i gänget än jag gjorde på en termin vid förra jobbet. De visar, berättar, lär mig, lyssnar på mig, ger mig ansvar, pratar med mig och frågar, frågar, frågar (hur jag mår, hur jag känner, vad jag vill, om jag har idéer osv.).
Vi har 10-20min varje dag som är öronmärkt för rörelse. Rörelse av olika slag och det har blivit min uppgift. Får äntligen plocka fram allt jag lärt mig från JKG, UWP och alla kurser jag gått. På förra jobbet blev jag, redan på intervjun, lovad en liknande uppgift men den dök aldrig upp.

Hemma hos oss är det äntligen som vanligt igen. Katterna är hemma efter sin långa sommar i Fäboda. Från början av juni till slutet av augusti har de fått leva utekattsliv med allt från att fånga möss, gå genom daggvått gräs, kissa i sandsand, upptäcka Mjölvacka-skogarna och uppleva venetziansk. Men nu är de hemma och innekatter igen. Anpassningen gick fort och jag tror mest de tyckte det var skönt att komma hem efter flygresan. Och som jag älskar att ha dem hemma igen. Mina bebisar.

Nya vägg-i-vägg-grannar har vi också fått. De köpte lägenheten redan i våras men flyttade in under sensommaren. Vilken lyckoträff när det kommer till grannar! Hur kunde vi ens ha sån tur? Det är två fantastiska vuxna och två fantastiska ungar (som bor här varannan vecka). Vi har redan hunnit ha både vinkvällar och spelkvällar, yngsta barnet har somnat på vår säng och äldsta barnet har noggrant redogjort för oss hur en gör slajm, jag har hunnit yoga med Lisa och vi har, inplanerat ett room escape-besök tillsammans med dem. Underbart!

Nu ska vi försöka planera helgen lite. Senaste helg var jag knappt utanför dörren så ska väl ta mig lite längre bort än tvättstugan innan söndagen är över.

Ha en fin höst!