Jobbangst deluxe.

Vad har jag lärt mig såhär långt?
För det första är vädret här jättekonstigt. När FMI säger att det känns som 16°C är det ok med t-skjorta, när FMI säger att det känns som 15° klarar du dig inte utan både långärmt och jacka. Vad är grejen med det? FMI, skärp dig!
Och för det andra, att jag har dåligt lokalsinne kommer nog inte som nån nyhet för någon men att det är såhär dåligt är ju en skam för mänskligheten. Google Maps är min bästa vän varifrån vart jag än ska ta mig och trots det kan en vara rätt så säker på att jag går åt fel håll när jag kommer upp från tunnelbanan. Tittar och tittar på den lilla kartan på skärmen, funderar, planerar, börjar gå med självsäkra steg och får strax vända om för att jag igen en gång börjat gå åt fel håll. Helt otroligt hur jag kunnat ta mig fram i städer som Bryssel, Amsterdam och Utrecht utan internet på telefonen, när jag jobbade för UWP.

Den här veckan har hittills gått ut på att gå på arbetsintervjuer och sitta på maratonlånga cafébesök för mig själv. Två stycken av varje, var av det ena cafébesöket äger rum at the moment.
Jag kom till caféet så tidigt att alla satt och käkade frukost, själv var jag vrålhungrig efter att ha varit på intervju samt vandrat runt i staden i en dryg 1h (denna gång inte bara pga dåligt lokalsinne utan också brist på annat att göra) så jag beställde nått mer lunchaktigt trots att klockan just slagit 10.

De senaste två timmarna, lite drygt, har jag suttit och jobbangstat. Vad ska en välja. Jobb ett eller två? Båda kändes okej, men inte helt hundra. Ska en ha is i magen och hoppas på att fler jobb trillar över en lika lätt som dessa två, ska jag lita på att en av dem blir bra eller ska jag dra lott? Ack dessa frågor. Dessa frågor som borde få svar inom de närmaste timmarna.

Kanske borde börja ge upp min plats nu när lunchgästerna börjar trilla in på riktigt. På med regnjackan och ut i höstvädret.

Tacksamheten utan gränser

Ett inlägg om året. Ja, det är väl rätt passande för den late.

Vilket fantastiskt bra år (från förra hösten) det varit med allt från mera arbetstimmar/dag vid Lagmans, en ny kollega som var GULD, en massa JKG, en hel del nattklubbsnätter bakom bardisken, tre Stockholmsresor (en var jag lämnade av hjärtat som fått jobb där), danssaga, ovärderliga cykelturer hem från idrottsgården med bästaste Jenkki, ett frieri, en snowboarddagsresa, besök från Sverige av två älskade uppies, FSG festival i Kristinestad, lite (men alldeles för lite) ridning, Jakobs Dagar, två möhippor, ett bröllop (ett på kommande) och nu som allra senaste en flytt till Stockholm.

Jag är så otroligt tacksam över så mycket som har hänt det senaste året och i och med det så var det inte bara roligt utan också vemodigt att säga hejdå till barndomsstaden och allt vad den hör till.
Förutom familjen, lägenheten och vänner är det så mycket i vardagen en tar för givet som jag, med facit i hand, kommer att sakna. Vardagen, är det inte den som trots allt är bäst?

Men nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och en ny vardag får ta form. Förutom att få ordning på flyttkaoset som ännu äger rum i vår lägenhet (ett stort klädskåp behövs akut) blir steg ett att hitta ett jobb. En vecka som arbetslös räcker. Jag blir galen om jag ska fortsätta göra ingenting. Sen borde jag hitta ett substitut till JKG. Inget kommer ju klå vänskapen och stämningen i JKG-familjen, men något måste jag ju göra.

Mitt CV ska slipas på och ett personligt brev ska skrivas. Förhoppningsvis har jag jobb snart. Riktigt snart. Nu just är siktet inställt på dagisjobb. Och så får jag hoppas på att mina fördomar om barn (och föräldrar) i Stockholm och Sverige överlag inte stämmer.

Kom och hälsa på oss! Vi har ett stort vardagsrum man kan bo i.