Pinsamheter

Med tanke på att jag 2012 skrev 272 blogginlägg är det lite halvpinsamt jag åren 2013 och 2014 skrev 38. Sammanlagt. Ganska dumt också eftersom jag ju faktiskt tycker om att skriva.
Inget mer än det. Jag är fortfarande, tre minuter senare, väldigt ressugen!

Rastlös och riktigt, riktigt ressugen

Jag är dålig på att vara sjuk. Blir så himla rastlös av att bara sitta hemma. Igår trotsade jag febern (som då låg på närmare 39°), sjukskrivning, angina, fan och hans moster och tog med mami (som också har feber) på sista föreställningen av Natten Är Ännu Ung. Vi knaprade i oss lagom mycket Burana och så gick det alldeles utmärkt. Både innan föreställningen och under pausen var det rörande många som kom och kramade om oss och beklagade sorgen. Tänk vad många härliga mänskor det finns!
Musikalen då? Pja.. den var helt okej. Hade nog lite för höga förhoppningar tror jag för jag var nog inte så euforisk som jag tycker så många varit. Dålig var den absolut inte, sångarna var helt fantastiska men jag har ändå en känsla av att nått fattades. Kan hända att jag läst boken lite för nyligen och därför störde mig på en del saker i själva historien, samtidigt som jag tror det var bra att jag just gjort det för jag har en känsla av att vissa saker kan ha varit svårt att hänga med i om man inte läst den.

Tillbaka till rastlösheten.
Jag har så mycket energi i kroppen när jag slöar i soffan att jag inte kan koncentrera mig på nån film, fast jag annars verkligen tycker om filmer, jag orkar inte se serier på tv och jag har ingen lust att läsa. Men så fort jag ens lite försöker göra något, plocka lite här, städa lite där, koka lite mat så blir jag alldeles slut och måste sätta mig ner, trots att det egentligen fortfarande finns energi inom mig, den räcker bara inte riktigt ut till kroppen nu just. Jäkla förkylning.

Och så är jag så o t r o l i g t ressugen. Och över allt på Facebook och Instagram så överöses jag av bilder på folk som är ute och reser. Jag bara måste få resa snart! Komma iväg nånstans. Se nått annat. Jag går sönder av att bara vara här.
Först ser jag hur flera usa-uppies rest till olika ställen i Europa (tack för att ni reser till och lägger upp bilder från städer som Rom och Paris som jag ju inte aaaalls vill resa till). Sen en Base Camp-klasskompis som bloggar om hur han och hans tjej precis kommit fram till norra Spanien var de ska vandra i två veckor. Och i samma veva blir jag inbjuden till att gilla en sida på Facebook. En sida som min Host mom (? vi var är lika gamla..) från Warszawa har, en resesida. "Följ vår sida, vår blogg, vårt instagramkonto och vår youtube-sida för att se var i världen vi just nu befinner oss".
Seriöst. Varför reser ALLA nu när jag så gärna vill iväg?
Hallå pengar, var är ni? Ta med er extra tid när ni kommer!

Btw, Jenkki, vi behöver int funder nåmer på hur man sku kunna road tripa. HÄR har vi en färdifixad rutt.

Feber vs. Nina 2 - 0

Känns lite som om det mest är död och elände nu just. I tre dagar jobbade jag allt från 9-10,5h (as in orkade med nada förutom jobbet), drog på mig världens förkylning - igen så nu sitter jag här då, med feber för andra gången på drygt två veckor. Jag som aldrig får feber.
Fast de e klart, ljusglimtar finns ju. Att vädret slog om från att snöa horisontellt till att bli fint vårväder är ju en vinst i sig. Långa fina samtal med vänner är definitivt något som piggar upp även om vi fick varandra att turvis gråta (glädjetårar).

Imorgon kommer jag i alla fall för en stund att förtränga att jag är sjuk och tillsammans med mamma (som också snorar, hostar och har feber) åka för att titta på Natten Är Ännu Ung. Äntligen. Hoppas jag inte är helt slut inför föreställningen. Försöker visserligen undvika febernedsättandemediciner men imorgon blir det nog att knapra lite piller i alla fall.

Nu ska utöva dagens kraftansträngning och flytta mig tillbaka till soffan från sängen. Det är ungefär allt jag orkar med för tillfället, flytta mig fram och till baka mellan sängen och soffan. Fast jag har faktiskt varit på jobb idag. 6:30-8:30 var jag på plats. Ville inte ringa och väcka någon som istället för mig måste stiga upp där vid 6 och stressa till jobbet så jag for själv.

Hejåhå så tar jag täcke och kudde under armen och byter ställe att ligga raklång på.

Hon med hjärtat av guld

Så ofattbart tungt, så otroligt skönt.
Mommi drog ett sista rosslande andetag idag och lämnade oss.
Jag har inte riktigt greppat det ännu. Gråter av sorg och av lättnad om vartannat.
Att hon är borta är det värsta som kunde hända, trots att jag visste i hur dåligt skick hon var så hoppades jag verkligen på att hon (igen en gång) skulle plocka fram stålkärringen i sig och klara sig igenom denna kris, men samtidigt är det en sådan otroligt lättnad att hon bara behövde vara riktigt sjuk och krasslig i mindre än ett dygn. Jag är också väldigt glad att jag cyklade till sjukhuset med det samma efter jobbet idag så att jag fick se henne vid liv en sista gång.
Kanske förstår jag, på riktigt, så småningom att hon faktiskt är borta. Nu just känns allt som en dålig mardröm.

I hopp om att jag snart får tag på sömn (alldeles för lång jobbdag imoron, 6:30-17) tänker jag på mommi när hon var som lyckligast, så som jag vill minnas henne - i Fäboda.

Vila i Frid älskade mommi, med hjärtat av guld! ✝ ♥

Så kan det gå när tempen är hög

...eller hur det var man brukar säga.

Har inte helt kommit underfund med om det är feberyror eller ett medvetet val, men nu är iaf ansökan till ÅA inskickad. 

OM, jag säger OM, för mina förhoppningar är i botten, jag kommer in blir det nog tuffa år. Att just ha köpt lägenhet i en stad och studera i en annan låter inte som en dröm precis, men vi får väl fixa det på nått vis.

Vänskap är lycka

Jag är så otroligt lyckligt lottad att jag ibland måste le lite för mig själv. Tänk att man kan ha så många fina personer runt sig som jag har.
Har den senaste tiden tänkt rätt mycket på det här.

Tänk att det finns mänskor som man träffar max en gång om året och trots det så kan man fortsätta var man senast slutade, uppdatera varandra lite om det senaste och bara få timme efter timme att gå för att man har så himla roligt tillsammans.
Och tänk att det finns mänskor som man träffar flera gånger i veckan och ändå kan man knappt slita sig och säga hejdå när man borde för man har så himla mycket att prata om.
Så finns det också de som jag träffar flera gånger om året men ändå alldeles för sällan och dessa kan jag prata, skratta och vara mej själv med lika bra som med de jag träffar betydligt oftare.

Sen har jag ju mina underbara släktingar jag inte kan få nog av. Senast nu i påskhelgen fick jag umgås med några av dem och avnjuta helt underbara måltider tre dagar i rad. Långfredag grillad lax, påsklördagen bääbää (lamm) som sig bör och så puupi (hare) på påskdagen. Jag säger bara Omnom!

Trots jobb på påsklördagsnatten känns det som jag haft ett superlångt påsklov. Det tackar jag för och återvänder till verkligheten imorgon. Hurra för fyradagars veckor!

Bara det.

Rentvättade lakan. Behöver man säga mer? Kanske lägga till nyduschad. Alltså den känslan. Man bara vet på förhand hur bra man kommer sova och hur underbara drömmar man kommer drömma.
Eller så ligger man och vrider och väder på sig hela halva natten utan nån dejt av John Blund förrän in på småtimmarna. Vilken besvikelse.

Nåja, detta är några nätter sen och den sömnskulden är betald men hjälp av två långa nätter.