Välkommen höst.

Sommarledigheten avslutades med resande hit och dit.
En underbar vecka på Gymnaestrada i Helsingfors. 21 000 gymnaster från 51 olika länder, dansglädje, mänskomöten, uppträdande, vänskap, glädje och lycka rakt igenom.
Fortsatte med några dagar på den tyska landsbygden. En resa som var riktigt bra men ändå inte som jag tänkte det. UWP-reunion (på två personer), en födelsedagsfest som heter duga, en ridtur på en toppenhäst och flera riktigt trevliga tyskar. Avslutade Helsingfors-Tyskland-resan med 5h på Münchens flygfält (kunde lätt konstatera att det var det hittills bästa flygfältet jag varit på) och en natt hos hjärtats bror när jag var tillbaka i Finland.

Väl hemma var Jakobs dagar i full gång. Blev jobb onsdag, fredag, lördag, resebokning på fredagen och avfärd till Amsterdam på söndagen.
En vecka i Amsterdam var det allra sista som hände under min semester. Bra så! Shopping, museum, fint hotell, god mat, härliga caféer och pubar och underbara vägar att ströva längs. Behövs mer?

Hösten är här och jag är redo. Skolstarten skedde för tre veckor sedan och barnen börjar så småningom bli varma i kläderna. Nya kollegan är toppen och detta året kommer nog bli riktigt, riktigt bra!
Venetziansk är firad ute vid Mässkär som sig bör, denna gång med även mina päron på plats. Skoj!
Och Spotlight med tillhörande hårshow har passerat.

JKG-säsongen startade igår och traditionsenligt startar jag den med förkylning. Helt otroligt att det jämt blir så. Trots rinnande nos tog jag upp min karriär som ledare igen idag. Ack så söta dom små töserna är. Bara att försöka hålla deras dansintresse vid liv nu så de fortsätter hösten ut.

De va den uppdateringen. Välkommen höst!

Lyckorus

Idag är jag lycklig. På sådär oförskämt bra humör utan anledning. Det är skit väder, åska och regn, jag måste packa och städa -  två hatsaker, jag borde tvätta kläder och annars bara vara duktig lägenhets ägare men ändå har jag glädje i magen.
Kanske är det för att mami och bror varit här på kaffe idag eller Gymnaestradan närmar sig med stormsteg eller för att det blir en visit till Tyskland nästa helg eller för att jag är nyfärgad i håret eller för att det blir middag i Fäboda ikväll eller för att.. ja, jag vet inte riktigt varför.

Men hej, nu ska jag sluta fördriva tiden med att titta på x3m:s live-tv, läsa ÖT, kolla Facebook och spela Wordfued och istället packa (hör och häpna, jag packar mer än några timmar före avfärd!).

Hoppla.

Villaliv

De senaste dagarna har jag njutit nästan oförskämt mycket. Jag har semestrat riktigt som man ska och detta tillsammans med hjärtat som tog sig lite tid att vara ledig.

I onsdags packade vi oss själva samt katterna i bilen och styrde kosan mot Ådön och så vidare med båt till Mässkär. Efter ett dygn på mässkär med hjärtats familj, god mat, sol, spel och sagoläsning (Historien om Någon kan jag numera så gott som utantill efter att ha läst den fyra gånger på rad för klanens minsting) hann vi knappt mellanlanda hemma innan vi böt villalivet där mot villalivet i Fäboda. Och i Fäbod har vi varit till igår, förutom lite små avstickare som en dag på PowerPark (SÅ himla kul. Jag var lycklig som ett barn på julafton, eller på nöjespark, och tiden gick hur snabbt som helst där) en jobbnatt och en underbart fin vigsel mellan Jenna och Tony). Min kära bror hann vi också fira, i lördags var det 30årsfest med god mat och trevligt folk, tyvärr skulle jag jobba och hann inte vara till festens slut.
Syrra och Leia trivdes hur bra som helst i Fäboda och skulle nog gärna ha fortsatt vara utekatter där, men plikten kallade och hjärtat skulle tillbaka i jobb idag.

Idag har jag gjort nada. Och trots att vädret skriker att man borde vara ute så har jag bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för min inomhusdag. Jag sov lite mer än klockan runt och efter det har jag skrivit listor på saker som ska göras, handlas, städas och packas. Inte mer än det.
Kanske hinner jag vara ute i solen ännu idag. Kanske. För nu ska jag fortsätta med att göra ingenting.

Ändringar i planeringen.

Igår var dagen då jag skulle ta i tu med min ledighet och göra något vettigt.
Jag skulle vakna tidigt (vilket är relativt. Tidigt för att vara semester), jag skulle skicka iväg jobbansökan jag knåpade ihop dagen innan, jag skulle gå ut och gå/spring/gör något aktivt, jag skulle städa och jag skulle annars bara vara jätteflitig och duktig.
Nånting på vägen gick snett. Jag vaknade, skickade iväg ansökan och ja, så långt höll dagsplanen. Sen fortsatte den med bloggläsning, tidningsläsning, lite till sömn, lunch på stan, kaffe på stan, middag på stan, lite spel i Fagernäs och så avslutades dagen vid Pavis och PaVISfestivalen. Bra dag men definitivt inte som planerat.

Tråkigt dimmigt väder idag igen. Tror jag ska umgås med Harry Potter och dom andra vid Hogwarts tills klockan slår jobbdags. Om jag inte plötsligt hittar energi och motivation till något aktivt.

Semester

Nu borde sommaren ha kommit, men med tanke på regnet som öste ner idag så känns det inte riktigt så. Midsommaren är firad och jag har fått semester, eller blivit arbetslös, bara hur man ser på saker och ting.

En liten hint om att sommaren kanske är på kommande fick vi redan för några helger sedan i Helsingfors var vi firade hjärtats brors 30års dag. Att på kvällskvisten (morgonkvisten egentligen) strosa runt på gatorna med endast knälång klänning och kavaj utan att frysa arslet av sig kändes somrigt härligt.

Midsommaren regnade tack och lov inte bort och det var inte lika kallt som ifjol. Bara positivt alltså! Firade i Fäboda, som alltid. Blev en lagom kort och lugn kväll. Bra så.
Midsommardagen fortsatte i firandets tecken och plötsligt sken solen och värmen passade på att dyka upp. Bikini, sola, Kubb-turnering, grillad mat, bål, spel med vänner hela dagen, ända in på småtimmarna. Vad mer kan man begära?

Under den fortsatta semestern/tiden som arbetslös ska jag bara vara och faktiskt vara lite ledig på riktigt, fortsätta gymma (eftersom jag faktiskt är på gång och ganska duktigt nu just), söka nytt/ett till jobb, åka iväg till Helsingfors på Gymnaestrada och eventuellt ett varv till Tyskland.

Nu fortsätter OITNB-maraton. Hej beroendeframkallande-serie.

Sol och sommar?

Sommarlov, solen lyser skönt
Sommarlov, gräset är så grönt

Eller hur det nu brukar sjungas dessa tider på året. Dock är det inte mycket i texten som stämmer. Sommarlov har jag inte, åtminstone tre veckor jobb till (men jag klagar inte. Jobb betyder pengar och pengar har det visat sig att man behöver), solen lyste visserligen skönt på förmiddagen men sen rullade tunga regnmoln in istället, gräset har visserligen blivit grönt så där hittar vi lite sanning.

Jag kommer inte delta i morgonens skolavslutning, mest för att jag är lat. Den är inte obligatorisk för mig och jag jobbar natt i natt så det känns inte så lockande att fara dit, även om det är något speciellt i luften på skolavslutningar. Ska ta och andas in lite studentyra på ett studentkalas imorgon istället och sedan servera yra studenter natten lång, det får räcka för i år.

Jag tror och hoppas på att meteorologerna inte ljuger, för om de håller vad de lovar blir det sommarvärme nästa vecka. Alla tummar hålls för att sommaren snart är här på riktigt, förutom några (eller egentligen ganska många) som hålls för att jag ska få fortsätta jobba nästa skolår också.

Hoppla och iväg till nattklubben (jag tror jag glömt hur man jobbar två nätter i rad, evigheter sen sist).

Sorgen är stor, Saknade oändlig.

Gårdagen var toppen! Solskensritt från morgonen, kaffe med Tove före jobbet, bra jobbdag, fotbollsmatch, en underbar regnbåge och så lite häng med familjen.

Denna dag började lika som igår, med terrängritt (dock inte i lika mycket solsken som igår) men nu efter följer det jag fasat för de senaste tre veckorna, men egentligen fasat för i flera år.
Älskade Mommi ska begravas. De senaste veckorna har jag sörjt, men inte sörjt så mycket som jag trodde, tomheten och saknaden har självklart varit enorm men sorgen har inte kommit. Kanske har jag i mitt undermedvetna sörjt lite hela hösten och vintern varje gång hon varit sämre i skick, kanske sörjde jag en del redan när vi tömde hennes lägenhet för att jag och hjärtat kunde bo där, kanske jag gläds mer över att hon slapp lida än vad jag sörjer. Men saknar det gör jag.

Denna bileden är från när Mommi, förra onsdagen, flyttades från sjukhuskapellet till Johanneskapellet, var själva jordfästningen äger rum.
(För övrigt så förundrades jag över hur otroligt få bilar som stannade när likbilen kom körandes. Av alla bilar vi mötte så stannade två. Två!? Två ynka chaufförer, av säkert 50, ansåg att de inte hade så bråttom att de inte hann stanna och visa lite respekt. Skrämmande!)

Det har blivit bestämt (självklart har man fått ha åsikter) att de två äldsta barnbarnen från varje familj (Vår samt mina två morbröders) ska vara kistbärare idag. Eftersom att vi bara är två barn är det ju självklart vem som ska bära, så länge både jag och bror vill. Jag har funderat mycket och funderar ännu men tror att jag kommit fram till att jag vill göra det. Var länge inte säker på att jag skulle klara av det, vet fortfarande inte om jag gör det, men ändå känns det fint att få vara den som bär henne till den allra sista vilan. Om jag, när tillfället kommer, inte fixar det så har hjärtat lovat att hoppa in för mig.

Samma dag som Mommi somna in skrev mammas barndomskompis en dikt. En helt fantastiskt dikt.


När fina tanter dör blir världen lite sämre.

Den blir lite otryggare, och den slutar dofta bullar.

När de finaste tanterna inte längre finns
skrattas det lite mindre,
Hörs det mindre fniss
Och barnen får lite färre kramar.

Det är de fina tanterna som gör att vi vet vem vi är.
Som gör att vi vet var vi hör hemma.

När en fin tant går bort lossnar en rot
ur hemmajorden.

När de fina tanterna blir färre
Blir världen en tråkigare plats.

Om en timme händer det jag fasar och länge fasat för. En av mina bästa kompisar begravs.

Mommi, sorgen är stor, saknaden oändlig.
Älskar dig.

Bara för att alla säkert vill veta

Ni vet när man, längst bak i underklädslådan, hittar en BH man inte använt på jättelänge, funderar varför man inte gjort det (för den är ju hur bra som helst), drar på sig den och resten av kläderna, småspringer (eftersom man är sen som alltid) ut till bilen samtidigt som man inser precis varför BHn låg längst in. Obekvämare fanskap får man söka efter. Varför har man sparat den? Hinna in och kränga av sig alla kläder för att byta BH gör man inte så då får man sitta där på mötet (i mitt fall) och gå resten av jobbdagen med världens mest obekväma BH. Kul. Och är den nu bortkastad? Nej, för nångång så kanske det krisar jättemycket och då kanske man behöver den.
Varför är det så svårt att slänga saker man inte egentligen behöver? Fast alla gånger jag färgar håret hemma så brukar jag faktiskt dra på mig den BHn för att slippa fläcka ner en som jag använder oftare. Så självklart måst denna sparas för att användas, max, enstaka gånger per år.
Så nu vet ni.  Igår hade jag världens mest obekväma BH på mig. Anteckna!

Lära sig av sina misstag

Man ska inte ropa Hej innan man är över bäcken och man ska hålla käft tills man vet något med säkerhet, då slipper man i alla fall att skämmas och så kan man bannas i sin ensamhet.
Jag kommer inte studera till hösten. Jag väntade på kallelsen till urvalsprovet, skulle kolla upp när ungefär den kommer och märker att jag missat första delen av urvalsprovet med två dagar. Märkte det alltså inte idag utan redan före långhelgen.
Lärdom ett. Det du gör i feberyror ska du kolla och dubbelkolla så du säkert läst allt.
Lärdom två. Trippelkolla en gång till för säkerhetsskull.
Lärdom tre. Håll käft.

Men helgen har varit toppen! Vappen vid Jenkki och Robin. Prat, skratt och en flaska vin. Dagen efter glass på gågatan och Geo Cachen på seino. Lördag ridning, massageutbyte och jobb. Och så kajakpaddlingsutfärd på söndagen, hur kul som helst!

Pinsamheter

Med tanke på att jag 2012 skrev 272 blogginlägg är det lite halvpinsamt jag åren 2013 och 2014 skrev 38. Sammanlagt. Ganska dumt också eftersom jag ju faktiskt tycker om att skriva.
Inget mer än det. Jag är fortfarande, tre minuter senare, väldigt ressugen!

Rastlös och riktigt, riktigt ressugen

Jag är dålig på att vara sjuk. Blir så himla rastlös av att bara sitta hemma. Igår trotsade jag febern (som då låg på närmare 39°), sjukskrivning, angina, fan och hans moster och tog med mami (som också har feber) på sista föreställningen av Natten Är Ännu Ung. Vi knaprade i oss lagom mycket Burana och så gick det alldeles utmärkt. Både innan föreställningen och under pausen var det rörande många som kom och kramade om oss och beklagade sorgen. Tänk vad många härliga mänskor det finns!
Musikalen då? Pja.. den var helt okej. Hade nog lite för höga förhoppningar tror jag för jag var nog inte så euforisk som jag tycker så många varit. Dålig var den absolut inte, sångarna var helt fantastiska men jag har ändå en känsla av att nått fattades. Kan hända att jag läst boken lite för nyligen och därför störde mig på en del saker i själva historien, samtidigt som jag tror det var bra att jag just gjort det för jag har en känsla av att vissa saker kan ha varit svårt att hänga med i om man inte läst den.

Tillbaka till rastlösheten.
Jag har så mycket energi i kroppen när jag slöar i soffan att jag inte kan koncentrera mig på nån film, fast jag annars verkligen tycker om filmer, jag orkar inte se serier på tv och jag har ingen lust att läsa. Men så fort jag ens lite försöker göra något, plocka lite här, städa lite där, koka lite mat så blir jag alldeles slut och måste sätta mig ner, trots att det egentligen fortfarande finns energi inom mig, den räcker bara inte riktigt ut till kroppen nu just. Jäkla förkylning.

Och så är jag så o t r o l i g t ressugen. Och över allt på Facebook och Instagram så överöses jag av bilder på folk som är ute och reser. Jag bara måste få resa snart! Komma iväg nånstans. Se nått annat. Jag går sönder av att bara vara här.
Först ser jag hur flera usa-uppies rest till olika ställen i Europa (tack för att ni reser till och lägger upp bilder från städer som Rom och Paris som jag ju inte aaaalls vill resa till). Sen en Base Camp-klasskompis som bloggar om hur han och hans tjej precis kommit fram till norra Spanien var de ska vandra i två veckor. Och i samma veva blir jag inbjuden till att gilla en sida på Facebook. En sida som min Host mom (? vi var är lika gamla..) från Warszawa har, en resesida. "Följ vår sida, vår blogg, vårt instagramkonto och vår youtube-sida för att se var i världen vi just nu befinner oss".
Seriöst. Varför reser ALLA nu när jag så gärna vill iväg?
Hallå pengar, var är ni? Ta med er extra tid när ni kommer!

Btw, Jenkki, vi behöver int funder nåmer på hur man sku kunna road tripa. HÄR har vi en färdifixad rutt.

Feber vs. Nina 2 - 0

Känns lite som om det mest är död och elände nu just. I tre dagar jobbade jag allt från 9-10,5h (as in orkade med nada förutom jobbet), drog på mig världens förkylning - igen så nu sitter jag här då, med feber för andra gången på drygt två veckor. Jag som aldrig får feber.
Fast de e klart, ljusglimtar finns ju. Att vädret slog om från att snöa horisontellt till att bli fint vårväder är ju en vinst i sig. Långa fina samtal med vänner är definitivt något som piggar upp även om vi fick varandra att turvis gråta (glädjetårar).

Imorgon kommer jag i alla fall för en stund att förtränga att jag är sjuk och tillsammans med mamma (som också snorar, hostar och har feber) åka för att titta på Natten Är Ännu Ung. Äntligen. Hoppas jag inte är helt slut inför föreställningen. Försöker visserligen undvika febernedsättandemediciner men imorgon blir det nog att knapra lite piller i alla fall.

Nu ska utöva dagens kraftansträngning och flytta mig tillbaka till soffan från sängen. Det är ungefär allt jag orkar med för tillfället, flytta mig fram och till baka mellan sängen och soffan. Fast jag har faktiskt varit på jobb idag. 6:30-8:30 var jag på plats. Ville inte ringa och väcka någon som istället för mig måste stiga upp där vid 6 och stressa till jobbet så jag for själv.

Hejåhå så tar jag täcke och kudde under armen och byter ställe att ligga raklång på.

Hon med hjärtat av guld

Så ofattbart tungt, så otroligt skönt.
Mommi drog ett sista rosslande andetag idag och lämnade oss.
Jag har inte riktigt greppat det ännu. Gråter av sorg och av lättnad om vartannat.
Att hon är borta är det värsta som kunde hända, trots att jag visste i hur dåligt skick hon var så hoppades jag verkligen på att hon (igen en gång) skulle plocka fram stålkärringen i sig och klara sig igenom denna kris, men samtidigt är det en sådan otroligt lättnad att hon bara behövde vara riktigt sjuk och krasslig i mindre än ett dygn. Jag är också väldigt glad att jag cyklade till sjukhuset med det samma efter jobbet idag så att jag fick se henne vid liv en sista gång.
Kanske förstår jag, på riktigt, så småningom att hon faktiskt är borta. Nu just känns allt som en dålig mardröm.

I hopp om att jag snart får tag på sömn (alldeles för lång jobbdag imoron, 6:30-17) tänker jag på mommi när hon var som lyckligast, så som jag vill minnas henne - i Fäboda.

Vila i Frid älskade mommi, med hjärtat av guld! ✝ ♥

Så kan det gå när tempen är hög

...eller hur det var man brukar säga.

Har inte helt kommit underfund med om det är feberyror eller ett medvetet val, men nu är iaf ansökan till ÅA inskickad. 

OM, jag säger OM, för mina förhoppningar är i botten, jag kommer in blir det nog tuffa år. Att just ha köpt lägenhet i en stad och studera i en annan låter inte som en dröm precis, men vi får väl fixa det på nått vis.

Vänskap är lycka

Jag är så otroligt lyckligt lottad att jag ibland måste le lite för mig själv. Tänk att man kan ha så många fina personer runt sig som jag har.
Har den senaste tiden tänkt rätt mycket på det här.

Tänk att det finns mänskor som man träffar max en gång om året och trots det så kan man fortsätta var man senast slutade, uppdatera varandra lite om det senaste och bara få timme efter timme att gå för att man har så himla roligt tillsammans.
Och tänk att det finns mänskor som man träffar flera gånger i veckan och ändå kan man knappt slita sig och säga hejdå när man borde för man har så himla mycket att prata om.
Så finns det också de som jag träffar flera gånger om året men ändå alldeles för sällan och dessa kan jag prata, skratta och vara mej själv med lika bra som med de jag träffar betydligt oftare.

Sen har jag ju mina underbara släktingar jag inte kan få nog av. Senast nu i påskhelgen fick jag umgås med några av dem och avnjuta helt underbara måltider tre dagar i rad. Långfredag grillad lax, påsklördagen bääbää (lamm) som sig bör och så puupi (hare) på påskdagen. Jag säger bara Omnom!

Trots jobb på påsklördagsnatten känns det som jag haft ett superlångt påsklov. Det tackar jag för och återvänder till verkligheten imorgon. Hurra för fyradagars veckor!

Bara det.

Rentvättade lakan. Behöver man säga mer? Kanske lägga till nyduschad. Alltså den känslan. Man bara vet på förhand hur bra man kommer sova och hur underbara drömmar man kommer drömma.
Eller så ligger man och vrider och väder på sig hela halva natten utan nån dejt av John Blund förrän in på småtimmarna. Vilken besvikelse.

Nåja, detta är några nätter sen och den sömnskulden är betald men hjälp av två långa nätter.

Halvårs uppdatering

Ett halvt år sen sist. Ett halvt år? Med tanke på hur ofta jag tänker att jag borde och att jag vill blogga så är ett halvt år en hel jävla evighet.

Jaha, kort sen sist då? Sist var jag och hjärtat påväg på USA-resa.
Resan kom och gick. UWP-reunion i Tucson var fantastisk. Det var så mycket glädje, skratt, dans, härliga samtal, minnen som kom upp, solbad, poolbad, god mat och vänskap att jag blir alldeles varm i magen bara av att tänka på det.
Vidare från Tucson till Denver var det var minst lika mycket glädje, skratt, vänskap och härliga samtal men också road trip, shopping, Denver Aquarium, världens godaste hamburgare och tamtadaa: sky diving! Att slänga sig ut ur ett flygplan för att sedan falla fritt innan fallskärmen spänns ut är bland det häftigaste jag någon sin gjort och något jag när som helst skulle göra om!

Dagen efter hemkomsten började höstterminen och för min del eftermiddagsvården vid Lagmans. Sådär lagom jetlagad tog jag mig igenom första veckan och sen gick det snabbt. Höstterminen kom och gick. Årets barngrupp är fantastisk och dom ger så otroligt mycket!

I slutet av oktober hamnade jag och hjärtat att flytta ut ur vår hyreslägenhet eftersom hyresvärden skulle flytta in tillbaka. Vi sökte med ljus och lykta efter en lägenhet att köpa men trots MÅNGA visningar var det ingen lägenhet som föll oss i smaken. Istället flyttade vi in i min kära mormors lägenhet som ändå stod tom. Och vilken tur att vi aldrig köpte någon av de lägenheter som vi var lite halvnöjda med eftersom vi sedan hittade den perfekta lägenheten. Radhus blev det trots att vi trodde att vi skulle bo alldeles i centrum. Tänk så fel man kan ha.

Julen kom och gick och jag hann t.om. ha lite ledigt trots jobb både på eftis och vid hotellet.
Vårterminen satte igång, vi fick nycklarna till nya lägenheten, vi fixade om två väggar (hjärtats bror spikade upp en superfin inredningspanel i vardagsrummet och föräldrarskapet tapetserade en världskarta i arbetsrummet), JKGs årliga dansteater (Mästerkatten i stövlarna iår) är förbi och sportlovet står inför dörren så fort den här veckan är över. Ja, det är väl där vi är nu just.

Bara en liten detalj som ändrade på så mycket denna vårtermin.
Så gott som allt färdigfixat i nya lägenheten, vi har just kommit hem från jobbet den tredje dagen som vi bor där, vi lägger bastun på uppvärmning, vi torkar samtidigt en madrass i bastun, vi värmer upp mat åt oss, en av katterna blir hysterisk och krafsar på badrumsdörren som en galning, hjärtat kikar in i badrummet och ropar "De brinner!".
Hjärtat ringer brandkåren, jag slänger in en brandfilt i bastun och sprutar sedan in vatten med duschen tills elden slocknat, jag andas in en massa giftigt brandrök, hostar som en galning och får stanna en hel natt vid Vasa Centralsjukhus för kontroll. Ännu två veckor efteråt hostar jag massor och är hes så gott som hela tiden.
Börjar bli lite jobbigt. Börjar bli jobbigt att inte kunna prata som folk igen, börjar bli jobbigt att inte orka träna, börjar bli jobbigt att hosta. Känns inte helt okej att missa träning efter träning, känns som om sommarens gymnaestrada närmar sig med stormsteg och programmet jag anmält mig till är inte det lättaste. Arma rök!

Dessutom är det rätt synd om våra älskade katter nu just. Eftersom att jag och hjärtat bor hos mor och far så måste katterna bo ensamma i mormors lägenhet. Hälsar på dem några timmar om dan men varje gång jag åker från dem så skär det i hjärtat. Snart, snart ska vi flytta tillbaka till lägenheten vår. Bastun är under konstruktion och förhoppningsvis är den klar allra senast i övermorgon. Och om man ska se nått positivt i kråksången så är det ju att vi får en riktigt snygg bastu.

Det om det.
Tack och hej.