19 november 2017

Hösten som försvann

Hur är det möjligt att oktober flög förbi så snabbt? Och hur är det möjligt att vi redan passerat halva november? Dessa gråa trista evighetslånga tråkmånaderna är snart förbi. När hände det? Hösten bara flyger förbi utan att jag hinner med.

Men det blir väl så när jobbet flyter på och många helger är planerade med det ena och det andra.

Vi har hunnit inflyttningsfesta hos Lisa och Tem, gå på boxningsgala, kryssa till Åbo för att festa in  Mattis och Moas gemensamma hem, ha Kaitfors på besök, vara en helg hemhemma i Jeppis, ha en hel hög med spelkvällar både med Lisa och Tem och Nici och Alina, upptäcka nya caféer i hemkvarteren och bara sitta hemma i soffan och inte göra nått alls.
Och detta är bara helgerna. Livet alltså. Det är ju ändå rätt bra.

Mina heliga zumba-tisdagar har fått ge vika för migrän, stand up, kurser och naprapatbesök. Men snart ska jag vara igång med det igen. Mitt försök till att börja yoga går sådär. Har inga bra orsaker varför jag inte har släpat mig till Little Peace på antingen måndagar, onsdagar eller torsdagar. Har bara inte kommit mig för. Tyvärr. För det är fantastiskt tungt, svettigt och rogivande. Min kropp trenger yoga. Egentligen. Borde skärpa mig. Och borde se Skam igen.

Stockholmsvädret jobbar på att gå mot kallare tider med det går trögt. Jag längtar efter snö och vintervita vägar, men det lär jag väl vänta på förgäves. Lite frost vissa mornar och blåst som får det att kännas som många, många minusgrader är väl allt jag får klara mig med.
Min cykel har fått på sina vintertassar och dessutom nya bromsklossar (eller vad det nu var som byttes) så jag är definitivt redo för snö.

Julen är jag inte helt redo för. Hela Mall of Scandinavia (var jag sitter nu just) skriker ut att julen är på kommande, på jobbet övas en del julsånger och jag har faktiskt köpt några julklappar redan (kanske är det detta år jag inte springer runt som en galning 23.12 för att köpa de sista klapparna) men ändå är det nått som skaver. Det som skaver är att jag kommer fira jul i Jeppis medan mamma, pappa och Nici kommer fira jul i Solna. Jag ville fira jul med hjärtat, han ville absolut hemhem, Nici bestämde att han inte ville resa i julstressen (som han gjort sen 2005 då han började studera i Åbo) och mamma och pappa beslöt sig i nått skede att också fira jul i Solna. Så nu är det som det är och jag som troligtvis bryr mig mest fick inte som jag ville. Inte för att jag påpekat det så högt, för vuxna mänskor bör ju få göra som de vill.

Butikerna här har öppet en timme till. Kanske hinner jag hitta en julklapp till innan vi traskar hemåt längs de snöfria, kalla vägarna. Men först ska jag se om jag hittar en någorlunda billig resa hemhem.

09 september 2017

Barn här och barn där.

September är här och trots att jag, på Instagram, skröt om att vi fortfarande har sommar för bara två veckor sedan så kom hösten hit också. I måndags, det var då hösten kom. Kom med ösregn och snålblåst. Jag som gett mig fan på att cykla till jobbet i ur och skur (i alla fall tills det, eventuellt blir, halt eller snösörja) ångrade mig nästa lite när jag var påväg mot kvällsmöte och cyklade samma sträcka för tredje gången i hällregn. Men en blir ju inte mer än genomblöt, och min jättefina, gula, regnjacka både piggar upp och skyddar mot den värsta vätan.

Cykla mot jobbet, ja. För ett jobb har jag nu. Efter två (eller var det tre?) veckor av jobbångest och jobbsökarångest och övrig ångest så hörde en skola av sig och ville ha mig på intervju. Dagen efter hade jag ett jobb. Hurra! Fram till sista juni (med eventuell förlängning, som jag inte har så höga förväntningar på efter förra jobbets platta fall) så jobbar jag på en skola, som barnskötare i en förskoleklass.
Att jobba med sexåringar här och hemhemma i Jakobstad är på många sätt lika, men ändå så olika. Sådär överlag skulle jag vilja påstå att barnen här kan mer. Vilket ju känns lite motsägelsefullt om en tittar på PISA-resultat från skolor i Finland och Sverige. Barn hemhemma kanske ligger lite efter när det gäller vissa saker men de har definitivt mer respekt för vuxna och lyssnar bättre när en fröken (som det så fint heter här) pratar. Vissa dagar håller jag på att bli fullständigt rabiat och plockar nästan fram mina mest primitiva sidor när de inte lyssnar över huvudtaget.
Barn har svårt att lyssna. Alla barn. Överallt. Men de flesta brukar ändå lyssna efter en stund eller när en hamnat att höja rösten för att få uppmärksamhet. Dock inte dessa barn. De tystnar en liten stund, kollar på en och börjar sedan prata med kompisen igen. Usch så det stör mig. En gör inte så och jag vet inte vad jag ska göra för att få dem att lyssna. Att bli arg tycks inte hjälpa. Att vänta ut dem tycks inte hjälpa. Att försöka prata enskilt med de som inte alls lyssnar tycks inte hjälpa. Att berömma de som lyssnar tycks inte hjälpa. Så vissa dagar känns det lite hjälplöst.
Men trots barn som inte lyssnar så trivs jag. Mina nya kollegor tog emot mig med öppna armar och efter en vecka så kände jag mig mer som en i gänget än jag gjorde på en termin vid förra jobbet. De visar, berättar, lär mig, lyssnar på mig, ger mig ansvar, pratar med mig och frågar, frågar, frågar (hur jag mår, hur jag känner, vad jag vill, om jag har idéer osv.).
Vi har 10-20min varje dag som är öronmärkt för rörelse. Rörelse av olika slag och det har blivit min uppgift. Får äntligen plocka fram allt jag lärt mig från JKG, UWP och alla kurser jag gått. På förra jobbet blev jag, redan på intervjun, lovad en liknande uppgift men den dök aldrig upp.

Hemma hos oss är det äntligen som vanligt igen. Katterna är hemma efter sin långa sommar i Fäboda. Från början av juni till slutet av augusti har de fått leva utekattsliv med allt från att fånga möss, gå genom daggvått gräs, kissa i sandsand, upptäcka Mjölvacka-skogarna och uppleva venetziansk. Men nu är de hemma och innekatter igen. Anpassningen gick fort och jag tror mest de tyckte det var skönt att komma hem efter flygresan. Och som jag älskar att ha dem hemma igen. Mina bebisar.

Nya vägg-i-vägg-grannar har vi också fått. De köpte lägenheten redan i våras men flyttade in under sensommaren. Vilken lyckoträff när det kommer till grannar! Hur kunde vi ens ha sån tur? Det är två fantastiska vuxna och två fantastiska ungar (som bor här varannan vecka). Vi har redan hunnit ha både vinkvällar och spelkvällar, yngsta barnet har somnat på vår säng och äldsta barnet har noggrant redogjort för oss hur en gör slajm, jag har hunnit yoga med Lisa och vi har, inplanerat ett room escape-besök tillsammans med dem. Underbart!

Nu ska vi försöka planera helgen lite. Senaste helg var jag knappt utanför dörren så ska väl ta mig lite längre bort än tvättstugan innan söndagen är över.

Ha en fin höst!

01 augusti 2017

Samma plats. Ett år senare.

Nästan på dagen (tio dagar hit eller dit) ett år senare. På exakt samma ställe. Av en slump och delvist resultat av mitt omtalade, icke existerande lokalsinne.

Jag sitter här, på detta café, pga liknande omständigheter som senaste år. Vissa saker är dock värre medans andra är bättre. Jag sitter här för att jag är i behov av ett jobb, liksom sist. För ett år sedan hade jag dock valmöjligheter, nu har jag ingenting.

Jobbet som jag beslöt mig för senaste höst visade sig vara en lyckträff samtidigt som det ibland var ett rent helvete. Som väl de flesta arbetsplatser är. Tacksam är jag i alla fall över att jag träffat och fått jobba med Marika. En kollega som blev en vän som dragit med mig ut på det ena och det andra under året. En vän att dela händelser och tankar om jobbet med, när allt inte var så bra där som det borde. En vän att fortsätta umgås med efter att det jobbet tog slut. Tacksam är jag för det. Tacksam är jag också över de barn jag lärt känna samt de föräldrar jag har haft turen att träffa. Tacksam är jag även för den respons jag fick av många föräldrar när det sent om sider blev klart att jag inte skulle fortsätta jobba kvar. De fightades för mig vilket betydde mer för mig än jag tror att de kan förstå. Sen är jag självklart tacksam över flera kollegor som fått mig att skratta, må bra och trivas under året. Och tacksam över de som stod på min sida de sista veckorna när så mycket var så fel.

Under året som gått har jag varit trött rätt ofta. Min egen slutsats är för att det är tungt att börja ett nytt liv i en ny stad. Tungt att börja på nytt jobb med nya rutiner. Tungt att jobba längre dagar än tidigare. Tungt att öka sin jobbväg från 7 till 37minuter. Tungt att inte vara hemhemma med allt det vanliga. Tungt att inte få JKGa.
Men våren var bättre. Jag var lite piggare. Trivdes med vårvädret utan att helt och hållet drabbas av den årliga vårtröttheten. Jag började träna lite mer än på hösten. Jag blev lite mer mig själv.

Under året som gått har jag varit så otroligt tacksam över att ha min bror och hans flickvän i samma stad. Och inte bara det, ha dem endast 1km från var vi bor. Tacksam över att de velat umgås så mycket med oss. Tacksam över att de dragit med inte bara mig utan hjärtat också på träningspass (klättring). Tacksam över att de utan att blinka ställt upp och varit kattvakter när vi varit borta. Tacksam över att de finns i våra liv.

Under året som gått har vi planerat bröllop. Bjudit in släkt och vänner. Bokat festlokal. Bokat mat. Köpt kostym. Prova klänning. Fixat programblad. Beställt ballonger. Köpt gästbok. Lånat tallrikar. Lånat vinglas. Beställt tårta. Planerat. Funderat. Kämpat. Dragit ut på saker. Småstressat. Fixat. Donat. Planerat. Boka. Och hållit på.
Men vilken dag vi fick!
Den första juli tvåtusensjutton.
Den enda riktigt varma, soliga, sommardagen under julimånad.
Jag är så otroligt tacksam över all hjälp vi fick med att skruva ihop bord. Bära bord. Pyssla ljuslyktor. Duka. Vika programblad. Fylla godispåsar. Pynta. Planera bufféborden. Hämta bröllopsgäster från flygfält och tågstation. Låna ihop allt från bestick till dukar och pysselsaker till barnbordet.
Jag är tacksam över de vänner som ställde upp som brudtärnor, bestmen och toastmasters.
Tacksam över alla de som fixat ihop program för oss på vår stora dag. Tacksam över solosången i kyrkan och musiken på bröllopsfesten. Tacksam över att jag sista natten innan bröllopet fick umgås med mina fina tärnor.
Tacksam över att jag fick gifta mig med min bästa vän. Mitt hjärta. Viktor.

Så, varför sitter jag på exakt samma ställe som för ett år sedan? Inte bara samma café utan exakt samma soffplats vid samma bord.

Igår försökte jag mig på att förena nytta med nöje. Tog datorn med mig till Hagaparken. Tänkte att jag kan sola samtidigt som jag söker jobb. Gick sådär. Skrev en lista på saker jag borde göra. Öppnade en massa flikar på jobb som såg okej ut. Och läste tusen saker om hur en ska skriva ett personligt brev för att locka en arbetsgivares intresse.

Idag beslöt jag mig för att googla fram trevliga caféer var det är helt okej att sitta en evighet och jobba trots att du bara dricker en kaffe eller två. Hittade en handfull alternativ och beslöt mig för ett av dem samtidigt som jag gick ut genom dörren där hemma. När jag väl var framme, eller nästa framme, insåg jag att caféet jag var påväg till låg inne i en byggnad och inte ute vid gatan. Byggnaden såg lite för fancyig ut för att jag ville gå in där med mina smutsiga skor och annars väldigt casual kläder. Visste att jag gått förbi ett Espresso House hundra meter tidigare så vände på klacken, gick in och insåg att jag varit här tidigare. För ett år sedan.
Skulle någon ha frågat mig var jag var då för ett år sedan skulle jag inte haft en blåblek aning. Förutom att jag visste att jag varit på ett Espresso House. Men det finns ju några såna här. Men nu vet jag. Nästa iaf.

Innan jag gick hemifrån idag så tänkte jag att kanske, kanske jag skulle börja skriva nått lite oftare. Det är onödigt att sätta för höga mål eftersom jag ju mig inte kommer mig för då. Men tänk om jag kanske skulle försöka komma mig för sisådär en  gång i månaden. Kanske.

11 augusti 2016

Jobbangst deluxe.

Vad har jag lärt mig såhär långt?
För det första är vädret här jättekonstigt. När FMI säger att det känns som 16°C är det ok med t-skjorta, när FMI säger att det känns som 15° klarar du dig inte utan både långärmt och jacka. Vad är grejen med det? FMI, skärp dig!
Och för det andra, att jag har dåligt lokalsinne kommer nog inte som nån nyhet för någon men att det är såhär dåligt är ju en skam för mänskligheten. Google Maps är min bästa vän varifrån vart jag än ska ta mig och trots det kan en vara rätt så säker på att jag går åt fel håll när jag kommer upp från tunnelbanan. Tittar och tittar på den lilla kartan på skärmen, funderar, planerar, börjar gå med självsäkra steg och får strax vända om för att jag igen en gång börjat gå åt fel håll. Helt otroligt hur jag kunnat ta mig fram i städer som Bryssel, Amsterdam och Utrecht utan internet på telefonen, när jag jobbade för UWP.

Den här veckan har hittills gått ut på att gå på arbetsintervjuer och sitta på maratonlånga cafébesök för mig själv. Två stycken av varje, var av det ena cafébesöket äger rum at the moment.
Jag kom till caféet så tidigt att alla satt och käkade frukost, själv var jag vrålhungrig efter att ha varit på intervju samt vandrat runt i staden i en dryg 1h (denna gång inte bara pga dåligt lokalsinne utan också brist på annat att göra) så jag beställde nått mer lunchaktigt trots att klockan just slagit 10.

De senaste två timmarna, lite drygt, har jag suttit och jobbangstat. Vad ska en välja. Jobb ett eller två? Båda kändes okej, men inte helt hundra. Ska en ha is i magen och hoppas på att fler jobb trillar över en lika lätt som dessa två, ska jag lita på att en av dem blir bra eller ska jag dra lott? Ack dessa frågor. Dessa frågor som borde få svar inom de närmaste timmarna.

Kanske borde börja ge upp min plats nu när lunchgästerna börjar trilla in på riktigt. På med regnjackan och ut i höstvädret.

06 augusti 2016

Tacksamheten utan gränser

Ett inlägg om året. Ja, det är väl rätt passande för den late.

Vilket fantastiskt bra år (från förra hösten) det varit med allt från mera arbetstimmar/dag vid Lagmans, en ny kollega som var GULD, en massa JKG, en hel del nattklubbsnätter bakom bardisken, tre Stockholmsresor (en var jag lämnade av hjärtat som fått jobb där), danssaga, ovärderliga cykelturer hem från idrottsgården med bästaste Jenkki, ett frieri, en snowboarddagsresa, besök från Sverige av två älskade uppies, FSG festival i Kristinestad, lite (men alldeles för lite) ridning, Jakobs Dagar, två möhippor, ett bröllop (ett på kommande) och nu som allra senaste en flytt till Stockholm.

Jag är så otroligt tacksam över så mycket som har hänt det senaste året och i och med det så var det inte bara roligt utan också vemodigt att säga hejdå till barndomsstaden och allt vad den hör till.
Förutom familjen, lägenheten och vänner är det så mycket i vardagen en tar för givet som jag, med facit i hand, kommer att sakna. Vardagen, är det inte den som trots allt är bäst?

Men nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och en ny vardag får ta form. Förutom att få ordning på flyttkaoset som ännu äger rum i vår lägenhet (ett stort klädskåp behövs akut) blir steg ett att hitta ett jobb. En vecka som arbetslös räcker. Jag blir galen om jag ska fortsätta göra ingenting. Sen borde jag hitta ett substitut till JKG. Inget kommer ju klå vänskapen och stämningen i JKG-familjen, men något måste jag ju göra.

Mitt CV ska slipas på och ett personligt brev ska skrivas. Förhoppningsvis har jag jobb snart. Riktigt snart. Nu just är siktet inställt på dagisjobb. Och så får jag hoppas på att mina fördomar om barn (och föräldrar) i Stockholm och Sverige överlag inte stämmer.

Kom och hälsa på oss! Vi har ett stort vardagsrum man kan bo i.

01 september 2015

Välkommen höst.

Sommarledigheten avslutades med resande hit och dit.
En underbar vecka på Gymnaestrada i Helsingfors. 21 000 gymnaster från 51 olika länder, dansglädje, mänskomöten, uppträdande, vänskap, glädje och lycka rakt igenom.
Fortsatte med några dagar på den tyska landsbygden. En resa som var riktigt bra men ändå inte som jag tänkte det. UWP-reunion (på två personer), en födelsedagsfest som heter duga, en ridtur på en toppenhäst och flera riktigt trevliga tyskar. Avslutade Helsingfors-Tyskland-resan med 5h på Münchens flygfält (kunde lätt konstatera att det var det hittills bästa flygfältet jag varit på) och en natt hos hjärtats bror när jag var tillbaka i Finland.

Väl hemma var Jakobs dagar i full gång. Blev jobb onsdag, fredag, lördag, resebokning på fredagen och avfärd till Amsterdam på söndagen.
En vecka i Amsterdam var det allra sista som hände under min semester. Bra så! Shopping, museum, fint hotell, god mat, härliga caféer och pubar och underbara vägar att ströva längs. Behövs mer?

Hösten är här och jag är redo. Skolstarten skedde för tre veckor sedan och barnen börjar så småningom bli varma i kläderna. Nya kollegan är toppen och detta året kommer nog bli riktigt, riktigt bra!
Venetziansk är firad ute vid Mässkär som sig bör, denna gång med även mina päron på plats. Skoj!
Och Spotlight med tillhörande hårshow har passerat.

JKG-säsongen startade igår och traditionsenligt startar jag den med förkylning. Helt otroligt att det jämt blir så. Trots rinnande nos tog jag upp min karriär som ledare igen idag. Ack så söta dom små töserna är. Bara att försöka hålla deras dansintresse vid liv nu så de fortsätter hösten ut.

De va den uppdateringen. Välkommen höst!

10 juli 2015

Lyckorus

Idag är jag lycklig. På sådär oförskämt bra humör utan anledning. Det är skit väder, åska och regn, jag måste packa och städa -  två hatsaker, jag borde tvätta kläder och annars bara vara duktig lägenhets ägare men ändå har jag glädje i magen.
Kanske är det för att mami och bror varit här på kaffe idag eller Gymnaestradan närmar sig med stormsteg eller för att det blir en visit till Tyskland nästa helg eller för att jag är nyfärgad i håret eller för att det blir middag i Fäboda ikväll eller för att.. ja, jag vet inte riktigt varför.

Men hej, nu ska jag sluta fördriva tiden med att titta på x3m:s live-tv, läsa ÖT, kolla Facebook och spela Wordfued och istället packa (hör och häpna, jag packar mer än några timmar före avfärd!).

Hoppla.

06 juli 2015

Villaliv

De senaste dagarna har jag njutit nästan oförskämt mycket. Jag har semestrat riktigt som man ska och detta tillsammans med hjärtat som tog sig lite tid att vara ledig.

I onsdags packade vi oss själva samt katterna i bilen och styrde kosan mot Ådön och så vidare med båt till Mässkär. Efter ett dygn på mässkär med hjärtats familj, god mat, sol, spel och sagoläsning (Historien om Någon kan jag numera så gott som utantill efter att ha läst den fyra gånger på rad för klanens minsting) hann vi knappt mellanlanda hemma innan vi böt villalivet där mot villalivet i Fäboda. Och i Fäbod har vi varit till igår, förutom lite små avstickare som en dag på PowerPark (SÅ himla kul. Jag var lycklig som ett barn på julafton, eller på nöjespark, och tiden gick hur snabbt som helst där) en jobbnatt och en underbart fin vigsel mellan Jenna och Tony). Min kära bror hann vi också fira, i lördags var det 30årsfest med god mat och trevligt folk, tyvärr skulle jag jobba och hann inte vara till festens slut.
Syrra och Leia trivdes hur bra som helst i Fäboda och skulle nog gärna ha fortsatt vara utekatter där, men plikten kallade och hjärtat skulle tillbaka i jobb idag.

Idag har jag gjort nada. Och trots att vädret skriker att man borde vara ute så har jag bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för min inomhusdag. Jag sov lite mer än klockan runt och efter det har jag skrivit listor på saker som ska göras, handlas, städas och packas. Inte mer än det.
Kanske hinner jag vara ute i solen ännu idag. Kanske. För nu ska jag fortsätta med att göra ingenting.

27 juni 2015

Ändringar i planeringen.

Igår var dagen då jag skulle ta i tu med min ledighet och göra något vettigt.
Jag skulle vakna tidigt (vilket är relativt. Tidigt för att vara semester), jag skulle skicka iväg jobbansökan jag knåpade ihop dagen innan, jag skulle gå ut och gå/spring/gör något aktivt, jag skulle städa och jag skulle annars bara vara jätteflitig och duktig.
Nånting på vägen gick snett. Jag vaknade, skickade iväg ansökan och ja, så långt höll dagsplanen. Sen fortsatte den med bloggläsning, tidningsläsning, lite till sömn, lunch på stan, kaffe på stan, middag på stan, lite spel i Fagernäs och så avslutades dagen vid Pavis och PaVISfestivalen. Bra dag men definitivt inte som planerat.

Tråkigt dimmigt väder idag igen. Tror jag ska umgås med Harry Potter och dom andra vid Hogwarts tills klockan slår jobbdags. Om jag inte plötsligt hittar energi och motivation till något aktivt.

23 juni 2015

Semester

Nu borde sommaren ha kommit, men med tanke på regnet som öste ner idag så känns det inte riktigt så. Midsommaren är firad och jag har fått semester, eller blivit arbetslös, bara hur man ser på saker och ting.

En liten hint om att sommaren kanske är på kommande fick vi redan för några helger sedan i Helsingfors var vi firade hjärtats brors 30års dag. Att på kvällskvisten (morgonkvisten egentligen) strosa runt på gatorna med endast knälång klänning och kavaj utan att frysa arslet av sig kändes somrigt härligt.

Midsommaren regnade tack och lov inte bort och det var inte lika kallt som ifjol. Bara positivt alltså! Firade i Fäboda, som alltid. Blev en lagom kort och lugn kväll. Bra så.
Midsommardagen fortsatte i firandets tecken och plötsligt sken solen och värmen passade på att dyka upp. Bikini, sola, Kubb-turnering, grillad mat, bål, spel med vänner hela dagen, ända in på småtimmarna. Vad mer kan man begära?

Under den fortsatta semestern/tiden som arbetslös ska jag bara vara och faktiskt vara lite ledig på riktigt, fortsätta gymma (eftersom jag faktiskt är på gång och ganska duktigt nu just), söka nytt/ett till jobb, åka iväg till Helsingfors på Gymnaestrada och eventuellt ett varv till Tyskland.

Nu fortsätter OITNB-maraton. Hej beroendeframkallande-serie.